Efter sju långa timmar i planet så landade vi på las palmas flygplats. När jag steg ut ur planet så var det första jag kände en ljum svag bris. Jag sveptes med på en liten nostalgitripp och påmindes hur härligt det faktiskt är utomlands. Det var en stor skillnad jämfört med kylan och snön som vi hade lämnat bakom oss i Umeå.  Vi hämtade vårt bagage och gick vidare mot Fritidsresors reseledare. När jag och Jenny hade bokat resan så hade vi bokat ospecificerat. Visst var det väldigt vågat, men det gjorde det nästan ännu mer spännande.

Vi fick veta att vi skulle bo på ett hotell vid namn Folias i San Augustin. Vi anlände till hotellet klockan fyra på natten så det första vi gjorde var att gå och lägga oss. Rummet kanske inte var första klassigt men var ändå i bra standard. Vad kan jag gissa på? Trestjärnigt? Vi hade ställt klockan på nio för att inte sova bort hela dagen. Vi kikade runt i hotellet som hade en mindre pool på baksidan och det verkade som ett allmänt lugnt hotell. Det begrep man verkligen när vi åt hotellfrukosten. Vi tittade oss runt och insåg att vi drog ner medelåldern avsevärt. Hotellet hade mest pensionärer som gäster. Dock hade hotellet väldigt trevlig och hjälpsam personal. Kanske det inte var platsen där man kunde leva loppan, men ett säkert kort för att få en lyckad semester. Kanske det var det som förklarade åldersgruppen?

Vi hade underbart väder hela veckan vi var i Gran Canaria. Vissa dagar kunde det vara riktigt starka vindar men det var varmt ändå. Gångerna det var helt vindstilla så kändes det som man skulle bränna upp sig. De starka vindarna var verkligen behövliga för att svalka sig. Vattnet var ungefär som under en svensk sommar. Visst var det kallt, men när man hade vant sig så kunde man bada hur länge som helst.

En dag gick vi till öknen i Maspalomas. Den kallas ”lilla saharaöknen” som beskriver den ganska bra.  Man blev verkligen förundrad av hur det plötsligt kan vara en öken mitt i allt. Hur Gran Canaria egentligen kan ha sådan skiftande natur, från de höga bergen som nästan påminner om de svenska fjällen, till en öken mitt i allt.  När vi gick på de sandiga vidderna så blev det alldeles vindstilla och solen blev gränslöst het.  Vattnet tog till och med slut. Det kändes som vi var mitt i någon hollywoodfilm och det nästa vi skulle göra nu var att hasa oss fram av utmattning och börja hallucinera. Men så såg vi havet. Visst var det en bit bort, men det var kris nu. När vi äntligen var framme så började vi titta oss omkring och insåg att det var någonting som inte stämde… alla var ju nakna! Då såg vi skylten: Nudiststranda. Men nöden hade ingen lag. Vi svalkade oss i vattnet och gick sedan generade längs strandkanten tillbaka mot San Augustin.

Nästa dag begav vi oss till Aqualand. Först tog vi några turer i vattenrutschkanorna och sedan fick vi bada med sjölejon. Våra gulliga vänners namn var Twiggy, Juli och hanen Baloo. Han var nästan dubbelt så stor som honorna och hade en tjockare päls. Det var lite restriktioner som att inte klappa dem kring ögonen och inte simma runt hur som helst i bassängen. Sjölejon kan nämligen vara farliga om man gör på fel sätt.  Men det gjorde dem inte desto mindre älskvärda. De var väldigt ivriga och delade ut pussar som ingenting. Det var inte förrän Baloo gäspade och jag såg hans stora betar till huggtänder jag ens fick tanken på att de kunde vara farliga. Vattnet var iskallt och vore det inte för våtdräkterna hade frusit ihjäl för längesen. När vi klev upp så blev det inget mer badande för vår del. Efter att ha blivit nerkyld i en hel timma så krävdes hela eftermiddagen i solen för att bli varm.

När Aqualand sedan stängde klockan fem lyckades vi missa den sista bussen. Så där satt vi på busshållplatsen helt rådlösa. Att ta taxi ända fram Aqualand till San Augusti skulle vara rena rånet. Plötsligt dyker en familj från Arjeplog upp. En gammal klasskamrat till oss som också var på Gran Canaria med sin flickvän och familj. Även de har missat bussen. Tillsammans åker vi taxi tillbaka till Playa Del Inglés och San Augustin. Världen är verkligen liten!

Den sista utflykten vi gör är att fara på delfinsafari i Puerto Rico. Tidigt på morgonen kliver vi på båten i förhoppning av att få se delfiner. Jag har sett delfiner förr, men det vore hur häftigt som helst att se en i vilt tillstånd. Tyvärr blir alla passagerare sjösjuka, inklusive vi. Besättningen delar ut påsar som om det vore godis. Det slutar med att vi håller för öronen för att slippa höra alla som spyr. Inte nog med det, vi får inte ens se delfiner. Men den andra båten som for ut på havet samtidigt fick det. Det är nästan så att jag pussar marken när vi äntligen kommer på land igen. Det var verkligen inte värt sina 300 kronor. Det var bokstavligt talat som att slänga pengar i sjön!

Istället för att följa med bussen hem från Puerto Rico så går vi till Puerto de Mogan. Där finns det en konstgjord strand. Där var vattnet nästan är grönt och påminde litegrann om glaciärvatten. Sanden var grov och helt vit, det var det som gjorde att vattnet såg grönt ut. Det kändes litegrann som att sitta i Karibien. Vi spenderade hela dagen på stranden och tog sedan bussen tillbaka till hotellet. När vi kommer fram så sitter en lapp i receptionen från fritidsresor där det står att planet är försenat. Toppen tycker vi, då får vi ju sovmorgon.

På lördag är det dags för hemresa. Vi packar ihop allting och jag går in i hotellrummet och tittar en sista gång att vi inte glömt något. Det är med gnutta sorg jag blickar in i rummet innan jag stänger dörren. Vår vistelse i Gran Canaria är redan över. En vecka går alldeles för fort. Nu är det dags att fara tillbaka till verkligheten. Vi lämnar in hotellnyckeln och sätter oss ute på stentrappan och väntar, och väntar, och väntar, och väntar, och fortfarande väntar… En halvtimma försenad. Var f*n är bussen?!!!

Vi ringde till fritidsresor och frågade vad som egentligen hade hänt och får svaret ”det planet lyfte för två timmar sen”. Det var nämligen inte alls försenat, så lappen från fritidsresor innehöll fel information. Det här var stunden då ingenting fungerade och ingen visste varför. Vi blev ersatta och fick ett plan till Stockholm bara några timmar efter. Men det gick inget plan till Umeå samma dag utan vi fick bo på Skycity och Radisson Hotell. Även om det senaste dygnet varit väldigt besvärligt så uppvägde Radissons hotellfrukost det mesta. Det var som att komma till himmelen.

Proppmätta efter en timmas frossande så gick vi på planet tillbaka till Umeå. Väl framme så kunde jag verkligen pusta ut. Jag som hade haft svårt att lämna Gran Canaria var mer än överlycklig av att äntligen få komma hem. Trots våra missöden så var det ändå helt klart en resa värd att fara på. Men det går inte mer än att fastställa: Borta bra, men hemma bäst!